- Hur länge har trähästar tillverkats?

- När blev trähästen - dalahäst?

De allra flesta kända trähästar och dalahästar är varken signerade eller daterade, åldersbestämningen försvåras därför avsevärt. Vi vet att hästen avbildats på en mängd olika sätt i tusentals år. Trähästen har varit en självklar leksak för det enkla folkets barn, liksom för de rika.

Sverige under medeltiden och framöver - var ett land präglat av småjordbruk och fattigdom. De flesta trähästar som snidades gavs till de egna barnen, men det finns skriftliga belägg att det funnits trähästar till salu på marknad för snart 400 år sedan.
Äldsta skriftliga belägget från året 1624
Den allra äldsta skrift som nämner trähästar till salu i kommersiell mängd på marknad, är en bevarad handskrift av biskop Johannes Rudbeckius mårmässopredikan 1624 i Västerås Domkyrka. Biskopen hade förargats över all den:

"..flerd" .." som intet tienar annat än til höghferd, synd och ogudhachtigheet och til at fixera (lura, ordna) penningar aff the oförståndigha."
Som exempel på fördärvliga varor nämner han:

"kort, terningar, skalpipor, dockor, trähestar (min kursiv ), elskoghswiisor, narra målningar och meer sådant".

Västerås var, och är fortfarande, Dalarnas stiftstad. Detta innebar att dalfolk begav sig till domkyrko-staden i samband med de större mässorna och framförallt marknaderna som därtill hörde. Det är därför mycket möjligt att de trähästar som uppretade biskopen kom från Ovansiljan.


Ur Rudbeckius predikan

..."Till (För) det femte besviker man sin broder i handel när man säljer elakt och fördärvat gods för gott och giver det icke köparen tillkänna. Ty det hava ock de redliga ibland hedningarna vetat vara orätt. Som man ser av Cicero i "De officis" (boken "Om plikterna").
Såsom när man säljer koppar för silver, vatten för vin, agnar för korn, sådor för mjöl, krita för socker, tegelsten för ingefära, skarn för peppar. Förlegat och fördärvat evad det är för gods.
Item (likaledes) när man förer allehanda flärd att sälja som intet tjänar annat än till högfärd, synd och ogudaktighet och till att fixera (ordna, lura) penningar av de oförståndiga. Såsom är kort, tärningar, skalpipor, dockor, trähästar, älskogsvisor, narra målningar och mer sådant. Ty de som sådant sälja de låta se att de intet söka det gemena (allmänna) eller deras nästas bästa utan deras eget, jämväl med andras fördärv..."


Äldre trähästars utseende
Flera av de äldre hästarna har ett gemensamt stildrag, de har långa halsar med hög manke
något man även kan återfinna på vissa norska trähästar.
Ett bra exempel på detta finns på Fågelsjö gammelgård, en äggoljetemperamålad trähäst från 1700-talet.
 
Kopia av Fågelsjöhästen

I den ibland alltför hårdhänta leken hände det att framförallt frambenen gick av.
En del trähästar fick då "proteser" i form av spikar,
likt den häst som finns i Grannas A Olssons samlingar.
Den är funnen i Malung och är sannolikt från slutet av 1700-talet.

Grannas A Olsson, Original 1700-tal.

Den fina lilla hästen med gul och grön dekor kommer från ett s k färdstall vid Kvarntorget i Östanfors, Falun. Emma Lundstedt som växte upp vid början av seklet, har för barnbarnet Ingegerd Palm berättat att hästen funnits i familjens ägo så länge hon kunde minnas. Det är möjligt att trähästen utgjort betalningsmedel för kost och logi vid skjutshållet

Hästen är en typisk "tårtbits-häst" som är kluven ur en " kringla".
Målningen är lite speciell och framförallt färgvalet är intressant. Den gröngula färgen användes med förkärlek av Rättviksmålarna i Dalmåleriet och även Moras Sticko Erik Hansson räknas till denna tradition. (Foto Färdstallshästen).
 
Färdstallshästen, Grannas A Olsson

Den klövjade hästen med spikben gavs till en liten pojke, Halses Bertil Eskilsson, en sommar i Gräsbrickans fäbod på 1920-talet. Modern hade tillverkat väskorna av gamla skoskaft. Det är fortfarande tradition att gå till fäboden med klövjade hästar lördagen före midsommar.



De fyra dalahästbyarna - Risa-Bergkarlås-Vattnäs-Nusnäs

Trähästar har tillverkats i mindre omfattning på olika platser, men när dalahästens mönster av idag formas på 1800-talets första hälft och centreras till Morabyarna: Bergkarlås, Risa, Vattnäs och Nusnäs.
Dalahästar producerades här i en slags primitiv serietillverkning till skillnad från tillfällighetsslöjd, som definerar slöjd i mindre omfattning. Tillverkningen var ofta en bisysselsättning, vid sidan av andra näringar, men det fanns även personer som fick sin huvudsakliga inkomst från hantverket. Ett bra exempel är Moras ende kurbitsmålare av klass, bördig från Risa - Sticko Erik Hansson (1823-1897). Han målade framgångsrikt dalahästar och lärde bl a Vik Olof Hansson (1819-1885) från Bergkarlås den speciella två-färgstekniken.


Andra kända dalahästtillverkare i Bergkarlås var Erik Svensk d ä (f 1865). Han var soldat i Kungliga Dalaregementet men fick begära avsked p g a reumatism. Svensk levde sedan på sitt hantverk till dess att han blev 92 år.

Majt Jerk, Lars Erik Andersson (1884-1972), bodde i en primitiv stuga i fäboden Daddbo, (Bergkarlås), där ofta häst-täljare samlades.
 
Majt Jerk

Den tidigare nämnde Vik Olof Hansson var morfar till Karin Nisser (1883-1947) som gifte och bosatte sig i Vattnäs. Karin var en av sin tids allra mest skickliga målerska. I Nissergården var en stor tillverkning från sekelskiftet och fram till 1968, då tillverkningen upphörde.


Dalahästtillverkning i Nusnäs på
1800-talet

Vid renovering av en gård i Nusnäs, fann Sven Wittgren, en beställningsnota från 1800-talet på trähästar och tuppar. Dokumentet fanns i väggen och det var Svens morfar, Barbos Erik Ersson (1827-1895), som en gång tagit emot beställningen.

Till legenderna i Nusnäs hör "Gambel-Damben", Tysk-Anders Gunnarsson (1863-1941). Han täljde och målade hästar som sedan såldes på försäljningsvandringar. Vintertid gick han bl a över isarna till Sollerön. Tysk-Anders hästar kallades "Nojsnäs hästarna" (Nusnäshästarna) och var apelgrå, tegelröda eller blå till grundfärgen.
 
Foto: Karin Nisser, Familjen Nisser


Nissertupp, 1950-tal
  Risa och Bergkarlås var allra först med sockenhantverket Dalahästen
Stickå Erik Hansson sägs vara den som först kommer på krusningstekniken med två färger i samma pensel och han får mycket snart efterföljare i Vattnäs och Nusnäs. Idag sker tillverkning endast i Nusnäs av de fyra byarna.

Sockenhantverken var under lång tid den näst viktigaste näringsgrenen vid sidan om jordbruket. I en fattigvårdsberättelse från 1832 beskriver Mora prästen JP Svedelius hemslöjdens betydelse
".. vilka till andra orter avföras och försäljas eller ännu oftare bytas mot spannmål".

Trähästtillverkningen har också en koppling till den ökande möbel- och Moraklockstillverkningen (1750 -1860). Spillbitarna användes ofta till dalahästar. Idag tillverkas hästarna av spillvirke från Siljanssågen, d v s mindre bitar från justerverket, så vi fortsätter på den inslagna vägen.

Några andra produkter som tillverkades var: hårarbeten (Våmhus), laggkärl (Venjan), slipstenar (Orsa), spånkorgar, vävskedar, svepkärl, spinnrockar osv. Det var t o m så att hantverkare från intilliggande socknar köpte upp dussinvis med trähästar, som de sedan använde som betalningsmedel längs försäljningsresan. Leksaken hade blivit "hårdvaluta" och byttes mot kost och logi.

Den materiella fattigdomen, de magra jordarna och minskande arealer p g a hemmansklyvningen i kombination med en stor ovilja att flytta; tvingade helt enkelt masar och kullor av överlevnadsskäl ut på arbetsvandringar för 400 år sedan, s k herrarbete (arbete åt "herrar") och försäljningsresor av egna slöjdalster. Det hände även att barnen efter konfirmationen fick följa med sina föräldrar på vandringarna.


Pass för att passera länsgränser!
De äldsta skriftliga källorna visar att det fanns kringresande handelsmän, vars viktigaste handelsvaror var järn, textil, lerkärl och träföremål.

De första förbuden mot handel på landsbygden kom under senare delen av 1200-talet, då man efter tysk förebild ville skydda städernas privilegier. Speciell hänsyn togs till allmogens gårdfarihandel, vilket man kan märka i utfärdandet av särskilda handelspass. På 1700-talet behövdes f ö alltid pass från landshövdingen innan man passerade det egna länets gränser! Bestämmelserna skärptes alltmer under 1800-talet, men avskaffades cirka 1860. Samtidigt upphörde skråväsendet och det innebar att vem som helst fick idka handel på landet och i staden.

Siljansbygdens gårdfarihandel var mycket omfattande, redan på 1600-talet var Mora socken den allra mest mångsidiga hemslöjdsproducenten. Rosander har i boken Gårdfarihandel funnit att Mora hade 12 helt skilda slöjdgrenar representerade samtidigt. Lokalt kan man följa gårdfarihandeln som tradition till åtminstone 1600-tal, enligt författaren, sannolikt är den äldre än så.


Handelsbodarna
Under 1800-talets mitt tillkom handelsbodar. Dessa påverkade inte gårdfarihandeln nämnvärt under decennier. Åren 1880 - 1900 var gårdfarihandelns höjdpunkt och minskade därefter avsevärt, för att så småningom helt försvinna.

Handelsbodarna innebar en central avsättningsmöjlighet för trähästtillverkarna. Det var hos en sådan lokal köpman som trähästtillverkaren Vik Olof Hansson (1819-1885), yttrade de bevingade orden, (Orsamål):

"Wa´nt lessin dug Weisenburg, traiester kümmå te gö sö ländje wagga gör!"
"Var inte lessen du Weisenburg, trähästar kommer att gå åt så länge vaggan går!"

Detta sagt till tröst åt den klentrogne handelsmannen som inte ville ta emot Vik Olofs 20 dussin hästar.


Hantverkets Siljan - slutord
Den höga kvaliteten på hantverken och de, i stort sett, bibehållna ursprungliga framställningssätten, är något som fortfarande utmärker hemslöjd från Ovansiljan. Slöjden föddes ur ett nödtvång, präglades av en stark uppfinningsrikedom och skyddades av en "konservativ broms".

Kullor och masar från Moratrakten intog en särställning vad gäller mångfald och omfattning av hemslöjdandet. Dalfolket från Ovansiljan var genom sina resor förmodligen ett av de mest beresta sett till Sverige som helhet, ändå är det paradoxalt nog i trakterna kring Mora som dräktskick, språk, seder etc bevarats bäst i landet.

Hur kan det ha blivit så?
En förklaring kan vara att människor som värdesätter arbetet högt, handlingskraftiga personer, vet hur mycken möda som ligger dold i tingen och är därför mer obenägna att släppa taget om dem. Dessa personer kan ibland uppfattas som konservativa.

  Sven Wittgren, 1940-talet
Motsatsen blir då de individer som fått saker lätt, utan större möda. De har en svagare relation till det skapade och är mer öppna för förändringar. Såna personer har det lättare att släppa t ex traditioner.
Faktum kvarstår; Moraområdet och norröver betraktas som ett reliktområde och har aldrig släppt greppet om sockenhantverken - Dalahästen är en av dem.