Tillverkning Förr
Till att börja med användes spillvirke som grundmaterial för trähästtillverkningen. När försäljningen ökade, började man till slut ta virke ur skogen med tanke på att snida hästar av materialet. Vanligtvis användes fura, men gran förekom också.

Virket skulle vara kvistfritt och stockarna sågades i lämpliga bitar, man "lagade kringlor", som därefter klövs med yxa. Var stocken tillräckligt grov blev det "tårtbitar", dessa s k ämnen som sen grovhöggs med yxa, fick en klart avsmalnande framdel och huvud. (Huvudet var tårtbitens spetsiga del). För att få fram benen användes en borrsväng och sedan lillyxan.


Tillverkning Nu
Bandsågen tog på 1920-talet över yxans uppgift vid framställning av ämnen. Idag tillverkas hästarna av furu ( 7 cm och större) och al ( 5 cm och mindre). Furan skall vara senvuxen d v s ha växt långsamt och ha tätt mellan årsringarna. Kvistfrihet är ett krav för de mindre storlekarna, men det måste frångås av praktiska skäl när det gäller de större storlekarna som limmas av bitar, sk lameller.

Trähästar serietillverkas i 20 storlekar: 15 mm - 60 cm Höjden mäts från foten till örats överkant.

Fr o m storlek 25 cm börjar limningsarbetet. De större hästarna (30 cm och större) limmas sektionsvis. Virket skall vara snickartorrt, d v s 8 % - 10 % fuktighet och torkas cirka 2 veckor - 3 veckor i torkrum (kompressor med värmefläkt), därefter rikt- och planhyvlas det. Vattenbaserat vitlim används till sammanfogningen och limknektar som press. Det limmade råämnet rikt- och planhyvlas återigen. Med hjälp av mall ritas hästkonturen (de mindre storlekarna har en handstämpel), därefter sker sågning i bandsågarna.


Nio tillverkningsstadier
  1. En furuplanka/alplanka rikt- och planhyvlas och stämplas/mallritas med hästkonturen.
  2. Kontursågning i första bandsågen.
  3. Uppsågning i andra bandsågen. Sågning på fri hand, formande av huvud, ben och magen. Hästen kallas nu ämne.
  4. Täljning med kniv.
  5. Doppning i vattenbaserad grundfärg
  6. Spackling och putsning.
  7. Slutdoppning i grundfärg.
  8. ”Krusning” - dekorationsmålning med oljefärger.
  9. Doppning i klarlack. När oljefärgen torkat i cirka 2 dygn, doppas hästen i klarlack för att skydda mönstret och ge en ytfinish.
Stadie 1:
Hyvling/Stämpling

           Stadie 2:
Kontursågning i bandsåg
En furuplanka/al-planka rikt- och planhyvlas och stämplas med hästkonturen. (Större hästar mallritas)

 
Stadie 3:
Uppsågning i bandsåg

Stadie 4:
Täljningen

Sågning på fri hand: formande av huvud, ben och mage. Efter sågningen kallas träbiten "ämne" och skickas ut till täljare.
Företaget har cirka 50 st täljare, varav tre kvinnor, som sitter hemma och arbetar på ackord. Jutesäckar med hästämnen körs ut i hela Dalarna och hämtas när de är klara. En del täljare finns även i andra län; till dessa skickas ämnen (framförallt mindre storlekar) per post.

Många av snidarna har verksamheten som en bisyssla och gruppen äldre män, pensionärer, är klart överrepresenterad.

Var och en är specialiserad på olika storlekar och vill ha slöjdknivar med olika längder på knivbladen (skall räcka över magen). Eggvinkeln är väl utprovad och densamma för alla knivarna.

Företaget slipar knivarna åt de täljare som så önskar.

Täljarna håller knivarna skärpta genom att strigla dem, d v s stryka eggen t ex mot en läderbit samt lite pasta (autosol). En del föredrar att strigla mot en hårt lindad tidning kring en träbit (helst Mora Tidning).

Stadie 5:
Grundmålning
Stadie 6:
Spackling

Doppning i vattenbaserad grundfärg. Hela hästen doppas i färgbad, rinner av på plåt och ställs sedan av på bricka. Därefter flyttas de till en hylla för att torka.

Många äldre hästar har en diffus, orange färg. Det var en blymönjefärg som har en förmåga att blekna med åren . Färgen användes fram till 1952 då den övergavs , p.g.a sin giftighet. Hästar tillverkade fram till dess var penslade, vilket innebär att man kan se träet under foten.

Om hästarna har sprickor eller synliga kvistar måste de spacklas. Detta gäller även grovtäljda hästar fr o m 13 cm .

Alla lamellimmade större hästar spacklas dels med hårdspackel och sedan med mjukspackel för att inte limfogarna skall synas genom grundfärgen. Putsning av spackel görs med en handputsmaskin, därefter sker finjustering för hand med sandpapper.
Stadie 7:
Slutdoppning

Stadie 8:
”Krusning”- släkt med kurbitsmålning

Likt grundmålning doppas hela hästen i badet, får rinna av på plåt, för att sedan ställas av på bricka för att torka. Hästen ställs i en bakåtlutad vinkel för att unvika s k "tjillor"
d v s droppar som torkar under magen.
Cirka 10 målerskor målar trähästar på ackord, de flesta på deltid.

Förr köptes färgen i stänger som sedan noggrannt revs på en häll med ”löpare”. Det finrivna pigmentet blandades med olja. Så småningom fanns färdigrivet pulver att köpa och idag används färdigblandad oljefärg på tub.
Penslarna tillverkades l ängre tillbaka av målaren själv. Ekorrsvansens hår lämpade sig bäst för ändamålet. De sista ekorrpenslarna på Grannas A Olsson användes på 1940-talet.
Idag är det syntet och mårdhår i penslarna som används.
Stadie 9:
Doppning i klarlack
 
När oljefärgen torkat i cirka två dygn, doppas hästen i en klarlack för att skydda mönstret mot slitage och samtidigt ge en ytfinish.  


Den miljövänliga Dalahästen
från 1,2 ton lösningsmedel till 300 kilo på 4 år

År 1999 påbörjade Grannas A Olsson ett omfattande miljöarbete och det resulterade rent praktiskt att företagets rutiner grundligt gicks igenom. Den största miljöpåverkan vållades, inte helt oväntat, av färgerna.

En stor del av dem innehöll lösningsmedel och det totala utsläppet år 1998 låg på cirka 1,2 ton. Målet sattes att försöka ersätta syntetfärgen med vattenbaserad färg. Flera års arbete med en hel del svårigheter som till sist övervanns - resulterade att företaget år 2002 endast förbrukade cirka 300 kilo lösningsmedel, med bibehållen produktionsvolym.
Vi har sedan dess minskat vår användning av lösningsmedel
ytterligare.

Våra hästar går ofta i arv från generation till generation och man kan verkligen säga att Dalahästen i flera avseenden är en hållbar produkt- helt rätt i tiden.

Notera! Man skall aldrig ge målade Dalahästar till riktigt små barn som kan tugga i sig delar av dem. Vänta tills barnet slutat bita och suga på leksakerna - därefter är det fritt fram att leka som barn gjort i sekler med Dalahästen.



Jesper, 5:e generationen